Känns som att man börjar hitta tillbaka till livet nu efter allt vi har varit med om. Förlora vi våran älskade Edvin den 3 jan. 2011 som bara vart 1 år gammal.
Dagar bara flyger iväg och det har gått över 1 och 1/2 år sen han gick bort. Jag har haft mina mörkaste dagar i mitt liv, jag har inte orkat brytt mig om något. jag har inte städat här hemma, inte gjort något i trädgården, inte ens brytt mig att laga mat m.m. Det är tur att jag har haft Mattias som har försökt att hålla livsgnistan upp så det är han som har fixat det mesta här hemma, jag har bara suttit i soffan o kollat på tv.
Efter Edvins bort gång och begravning så tog vi en resa till Thailand för att få miljöombyte eftersom vi har varit väldigt mycket på barnsjukhuset både i Västerås, Huddinge och en sväng till Uppsala.
I Thailand levde vi lyx livet och tog dagen som den kom käka en massa god mat, drack drinkar och var på utflykter.
När vi kom hem så börja jag jobba och det var en jobbig tid när många inte visste att vår son hade gått bort. Dom frågade hur det var med honom, går han på dagis eller är han hemma med pappa. Jag bröt ihop många gånger på jobbet så jag vart sjukskriven igen och fick tabletter utskriva för att kunna sova och få upp min energi igen.
I början av maj börja jag jobba igen och dagarna gick och i mitten av juni skulle vi till Uppsala för att träffa en läkare som skulle förklara lite för oss ang att skaffa barn igen och han sa att ni ska antaglingen adoptera, en sperma donastion eller skaffa dig en ny karl hur roligt var det att höra och vilket dåligt skämt...men jag vill ju inte adoptera eftersom jag vet att jag kan få barn själv. Sommaren gick och jag kände mig bitter på allting tyckte ingenting var roligt ville bara vara hemma och gömma mig, kände mig folkskygg. Vi närma oss hösten och då märkte jag att Mattias börja bli deppig med han ville inte erkänna det, så då var jag tvungen att rycka upp mig fast det var svårt.
Så i oktober så vart jag gravid och det var inte planerat och vi vart glada och sa att vi ger det en chans om det inte går bra denna gång så testar vi inte att skaffa nå fler barn. Denna graviditet mådde jag väldigt dåligt med kärkningar, lågblod tryck mm och graviditeten med Edvin kände jag inte ens av att jag var gravid så det var en stor skillnad.
Ringde BM och vi fick komma på engång på inskrivning för att dom ville hålla koll på oss och vi fick träffa läkare på SMV och han sa att det är en risk på 25% att detta barn kommer att vara sjukt med det visste vi redan. Så fick vi göra vårat första UL i vecka 10 och då såg vi en liten sprallig en som flaxa med armarna. Sen vecka 18 var det dags igen för UL och då ville vi veta vad det var för liten där inne och vi trodde stenhårt på att det var en flicka eftersom jag mådde så dåligt men så fel vi hade det gick inte att missa att det var en lite pojke där inne. Vi vart jätte glada och men endå visste vi inte om barnet var friskt. Veckorna gick och det börja närma sig födseln och den 22 Juli kl 02.03 kom han ut våran lilla Ludvig.
Det var 4 läkare som titta på honom att sa att han ser så frisk ut och vi var super glada vi som inte skulle skaffa gemensama barn. Lyckan var total och han ser precis ut som sin storebror Edvin och jag känner att Edvin tittar ner på oss och ler att mamma och pappa är lyckliga igen och att dom kan gå vidare i livet med hans lillebror och han är nog glad att Ludde använder hans kläder och alla hans leksaker som han själv inte hann använda.
Och nu börjar allt bli bätte jag känner mig piggare, gladar, lyckligare och vill göra saker.
Bull
